Värmland igen.
P plockade upp mig hemma vid halvfemtiden och då hade jag precis slängt ut Majsan. och därefter Sky.
Mina Bussare hälsade som vanligt glatt när jag klev på vid fem.
I Borås hittade jag först ingen fönsterplats. Istället hamnade jag bredvid två kvinnor ( eller tanter) som pratade högt. Snart kliver de av, tänkte jag om och om igen. Men icke.
Klev av tåget och steg in i Alltid Kalla Väntsalen. Tåget var försenat. Gjorde mig inte så mkt. Hade ingen tid att passa idag. Och det kom ju. Så jag sätter mig lugnt och plockar fram min filt och ögonbindel (ovärderlig tågutrustning) och fäller sakta sätet bakåt.
- Du kanske kan sätta dig där istället, säger en röst bakom mig och hon avser en plats vid gången, om du ändå bara ska vila.
- Öh, nej. Lite överrumplad hasplar jag ur mig att jag vill sitta vid fönstret. Men jag flyttar mig iaf. För sätet hade jag redan fällt upp igen.
Så jag flyttar mig. Anpassar mig. Och sätter mig på andra sidan gången. Vid nästa stopp kliver det på en yngre tjej med hörlurar och sätter sig på platsen jag nyss lämnat. Hon startar strax sin dator och fäller sätet. Och hon lyssnar på något och hör inte hur det stånkas och stönas ljudligt bakom henne.
Jag ler. Lite rättvisa, jag tackar jag. Skrattar till. Drar på mig ögonbideln och kurar ihop mig i filten. (och avskyr Bakomkvinnan)
För ärligt talat.
Vem ska komma och säga till mig var jag ska sitta och var det bäst passar mig och vem har rätt att nedvärdera min sömn till
" Ändå bara vila"
_______
eller överreagerar jag bara?
1 kommentar:
Detta inlägg var ju mkt tydligt skrivet... ;-) Finns kanske en del mellan raderna, men det var faktiskt ganska tydligt! ;-) Bra, för det föredrar ju jag.
Nej, Du överreagerar ej! Jag minns en gång när jag skulle åka buss i 2,5 timmar. En farsa lämnade av sin mycket unga dotter (kanske 5-6 år gammal) på bussen - hon skulle åka själv i ca 2 timmar för att besöka sin morsa. Hon var rädd; hon ville knappt följa med. Efter övertalning samt presenter i form av några serietidningar skingrades hennes tårar. Så åkte då bussen vidare. Tjejen tittade i sina serietidningar och log rent av ngn gg ibland.
Efter ca 30 minuter kom en j-vla gubbe in i bussen. En del av köttberget. Enda platsen som var ledig råkade vara en precis bakom tjejen. Vad gör han? Jo, sträcker sig över henne - utan att säga ngt - och släcker hennes läslampa. Sedan lutar han sig tillbaka för att vila.
Så satt hon där rädd och ledsen igen. Tårarna rann ner för kinderna, men hon gjorde inga ljud ifrån sig. Det vågade hon inte.
Varken jag eller någon annan sade till. Det borde vi ha gjort! Och jag tänker ännu: Varför gjorde jag det inte?! Märkligt! Dåligt!
Sensmoralen: Man skall reagera när någon tror sig stå över en annan människa!
Skicka en kommentar