Det är den störstaste tomheten
som kommer av de slitigaste hundratals timmarna
(gamla rävars tusental)
med plåtburksömn
och blöta tårar
med 3timmar om dygnet snitt
med skratt och eufori
med tyngsta lyften (nästan)
med värsta sortens obehag
med största gemensamma målet
och de slitande vännerna
(som man visserligen aldrig såg röken av på plats, inte där och då)
och de bästa anekdoterna
Hultsfredsfestivalen har gått i graven.
jag skulle inte jobbat i år
ändå gråter jag
för alla festivalbesökare
och funktionärer i Eventsys
och för Hultsfredsborna
och för mina vänner
tillika kollegor
som inte vet
vad de ska göra nästa vecka.
