Så sitter man igen
med samma molande mage
samma vätskeöverskott framför linserna
och samma
känsla av
övergivenhet
samma
no shoulder to cry on
och samma
bortglömdhet
igen det där
med ingen att ringa
ingen att gå förbi och hälsa på
ingen att antyda
[vad jag inte vill säga]
och saknaden
av väninnnan
så i brist på
bara
ensemble c'est tout
ha någon att dela loneliness med
vore bättre
än lonely on my own
_______________________
och så dessutom skammen
över
gjort bort sig
som, gud förbjude
kändes nästan som en sjukdom
